Att ge varje barn en röst

Alla barn har inte förmågan att uttrycka sig på det sätt som för de allra flesta förefaller mest naturligt - det verbala språket. Att kunna sätta ord på sina tankar, sina känslor, sina idéer och uppfattningar om företeelser och egna teorier är inte alla barn förunnat. Det räcker att vara lite för liten för att ha börjat prata. Eller att vara fem år med ett annat modersmål och första gången sätta sin fot i svensk förskola. Eller att som fyraåring valt att inte prata alls i förskolan, bara hemma. Detta innebär en stor, spännande och svår utmaning för oss som möter dessa barn och som så gärna vill ta del av allt som rör sig inuti i deras huvud och hjärtan.

Så hur kan man då ge varje barn en röst, som Stina Braxell sa på sin föreläsning? Hur ska vi ge dessa barn, och alla andra, möjligheter att uttrycka sig på andra vis än just verbalt?

Jag tänker att tillgängligheten är så otroligt viktig, att material och verktyg finns så att barnen själva kan ta fram och använda dem. En tillåtande atmosfär, att barnen känner att det som finns här i den här miljön är för dem och inte för någon annan. Miljön ska locka och inspirera till att uttrycka sig på alla möjliga sätt, precis när lusten faller på, när kreativiteten sätter in eller när behovet är som störst!

Men också att det finns en lyssnande pedagog, en pedagog som har förmågan att uppfatta kroppspråk, blickar, vaga signaler... som inte bara lyssnar till det talade språket utan också är lyhörd för andra uttryck. /M.

Om konst och atelieristans roll

En något mindre basgruppsträff den här gången men för den delen inte mindre givande och rolig! Ett besök på några ettåringars avdelning i Johanneberg, dessa små ettåringar har hängivna och påhittiga pedagoger, mycket kan göras utan pengar! För pengar är det ont om och påhittighet blir en nödvändighet, tyvärr ofta det enda alternativet idag. Det är spännande att se miljöer utformade för homogena åldersgrupper, vilka material som finns tillgängliga och vad man tänker intresserar ettåringar.

Atelieristans roll och konsten i ateljén. Det fria skapandet... vad är fritt skapande? Hur mycket kan jag som vuxen gå in i barnets skapande process och påverka, styra utan att förstöra och hämma... Så ofta hör jag vuxna som säger sig inte kunna "rita", nånting har hänt under skolgången då de tappade tron på sin förmåga. När hände det? Var det någon som använde sin makt på fel sätt, för makt har vi pedagoger, nästan för mycket... Jag tycker ofta att det är svårt att veta hur mycket man ska "lägga sig i" och vill inte gå in för mycket i processen men förstår nu att det är det kanske är det som kommer att bli atelieristans roll - att med gedigen kunskap om barns estetiska lärprocesser vara den som är lyhörd nog att veta när det är dags att tillföra något i processen, ett material, en utmaning - och när det är läge att ställa sig utanför. Ett barn behöver också få lära sig hur material fungerar så att de får tillgång till många verktyg för att uttrycka sig. Att tex få lära sig använda temperablock är att få ytterligare ett sätt att uttrycka sig - visst är det demokrati om något.

Jag har sällan använt mig av konst tillsammans med barnen - i bildform eller utställningsform - jag vet inte varför egentligen, kanske har jag känt att jag inte själv haft kunskapen som jag trott krävts. Efter besöket i konsthallen blev jag verkligen inspirerad och lockad att ta med barnen in i denna värld. Nu talar jag om konst av etablerade konstnärer men stannar verkligen begreppet konst där? Är ett fotografi taget av ett barn en konstbild? Vi lät några barn ta en promenad i området och dokumentera med kamera: Vad tycker du är fint? Vad tycker du är fult? Tillbaka på förskolan samlades de och samtalade kring bilderna, mångfalden och olikheten i hur vi känner inför det vi ser, tycker vi samma om den här bilden? Eller tycker vi olika? Barnen fick i uppgift att enas kring ett av fotografierna som de sedan fick återskapa i bildform. Fotografiet blev något som inspirerade barnen att titta noga på former, blanda färger till rätt nyanser, att skärpa ögat och studera detaljer...

Konst utmanar fantasin och får oss att känna alla möjliga olika känslor, vilket känns som basen i det egna skapandet... Alltså inspirerar konst till konst, skapande inspirerar till nytt skapande. Och med en atelierista med på färden kan skapandet nå ytterligare höjder..! /M.

Biennal

En spännande kväll på Konsthallen fick mig att komma på att jag alldeles för sällan går på utställningar och pratar om det jag ser med någon annan, ofta går man omkring själv och tänker och tittar i tysthet. Uppgiften att i par sätta ord på känslorna ett verk väcker och att beskriva verket med ett fåtal ord gav en hel del. Att sedan dela allas uppfattningar i gruppen gav ännu lite mer. Och givetvis vill jag nu genast ta med några barn på konstbiennalen och titta på flygande frigolit och trassliga kablar för att se och höra vilka känslor som väcks hos barnen, vilka tankar få dom när de ser det jag nyss sett?

På väg!

På väg till Partille och Lottas arbetsplats för att lära mig materialets abc tillsammans med mitt baslag. Det kommer bli en inspirerande kväll, det är jag säker på! /M

Lite om pedagogisk miljö

Det är fantastiskt att läsa hur Tarja Häikiö beskriver de pedagogiska miljöerna i förskolor som inspireras av Reggio Emilia filosofin, hur stor betydelse de har för att skapa en arbetsplats och en läroplats för barn som speglar en människosyn där barnet kan känna sig kompetent. Det är så inspirerande att läsa och så viktigt hur vi utformar de miljöer där barn tillbringar så mycket tid. Rinaldi pekar på det faktum, skriver Häikiö, att barn ofta placeras i lokaler som återspeglar deras låga status ur ett kulturellt, samhälleligt och politiskt perspektiv. Sorgligt tycker jag.

Det är spännande med pedagogiska miljöer eftersom de talar ett så tydligt språk till barnen. Vad säger det här rummet till barnet? Vilka möjligheter finns att uttrycka sig, vilka möjligheter finns att skapa relationer? Vi pedagoger har ett stort ansvar och en viktig uppgift att utforma de pedagogiska miljöerna. Förskolorna i Reggio Emilia samarbetar med arkitekter när de utformar sin miljö. I Sverige undrar jag om arkitekterna som utformar förskolor samverkar med kunniga pedagoger..? Samverkan mellan dessa två yrkesgrupper skulle kanske vara ett vinnande koncept.

"Ateljen är en plats för utforskande, experiment, laboration och arbete med olika material och estetiska uttrycksformer. Det gemensamma målet är att understödja barns kreativa, estetiska läroprocesser, där skapandet skall kombineras med lek och utforskande." Det här är en utmaning! Just nu känner jag mig begränsad i mitt tänkande kring vilka material och estetiska uttrycksformer som kan erbjudas i ateljén... Jag behöver kunskap, inspiration, idéer, intryck för att vara med och utforma en inspirerande, kreativt fungerande ateljé dit barnen gärna vill komma för att arbeta, leka, forska, skapa. Ateljén ska ju vara platsen där det händer! Tarja talade på sin föreläsning om att det i ateljén behöver finnas bilder att inspireras av - konstbilder, foton, kartor, två och tredimensionella bilder - bilder som erbjuder något att forska kring. Seendet och det analytiska ögat leder till kunskapsutveckling. Här finns något att börja med... dags att plocka fram konsten i ateljén. /M

Ett symboliskt rum

På avdelningen där jag arbetar har vi en spegeltriangel som vi kallar spegelkojan, en plats som när man kryper in ger en härlig och ibland hissnande upplevelse av upp, ner, oändlighet. När jag satt där längst bak i datasalen i torsdags och försökte komma på ett namn till min atelieristablogg hade jag inte börjat läsa kompendiet Barns estetiska lärprocesser. Namnet Spegelkojan dök upp i huvudet alldeles plötsligt och jag tyckte att det fanns en bra koppling med Reggio Emilia, till att reflektera och se på saker från olika vinklar, vända och vrida, spegelvända...

Nu sitter jag här och läser Tarja Häikiös kompendie och kommer till ett avsnitt om speglar och spegelteori. "Spegeln fungerar som ett fiktivt och därmed symboliskt rum samtidigt som det är en avspegling av verkligheten." Spegeln främjar upptäckande och kommunikationen med omvärlden. Jag hoppas att bloggen Spegelkojan kommer att främja mitt upptäckande, min identitetsutveckling och underlätta min kommunikation med omvärlden. /M

Atelieristautbildningen på HDK har startat! Jag är grymt förväntansfull inför vad den här kursen kommer att ge mig och på vilket sätt jag kommer att utvecklas som pedagog och som människa. Jag hoppas kunna få med mig massor av idéer och inspiration tillbaka till mitt arbete med alla de barn jag har förmånen att få träffa varje dag! /M