Alla barn har inte förmågan att uttrycka sig på det sätt som för de allra flesta förefaller mest naturligt - det verbala språket. Att kunna sätta ord på sina tankar, sina känslor, sina idéer och uppfattningar om företeelser och egna teorier är inte alla barn förunnat. Det räcker att vara lite för liten för att ha börjat prata. Eller att vara fem år med ett annat modersmål och första gången sätta sin fot i svensk förskola. Eller att som fyraåring valt att inte prata alls i förskolan, bara hemma. Detta innebär en stor, spännande och svår utmaning för oss som möter dessa barn och som så gärna vill ta del av allt som rör sig inuti i deras huvud och hjärtan.
Så hur kan man då ge varje barn en röst, som Stina Braxell sa på sin föreläsning? Hur ska vi ge dessa barn, och alla andra, möjligheter att uttrycka sig på andra vis än just verbalt?
Jag tänker att tillgängligheten är så otroligt viktig, att material och verktyg finns så att barnen själva kan ta fram och använda dem. En tillåtande atmosfär, att barnen känner att det som finns här i den här miljön är för dem och inte för någon annan. Miljön ska locka och inspirera till att uttrycka sig på alla möjliga sätt, precis när lusten faller på, när kreativiteten sätter in eller när behovet är som störst!
Men också att det finns en lyssnande pedagog, en pedagog som har förmågan att uppfatta kroppspråk, blickar, vaga signaler... som inte bara lyssnar till det talade språket utan också är lyhörd för andra uttryck. /M.
