Om konst och atelieristans roll

En något mindre basgruppsträff den här gången men för den delen inte mindre givande och rolig! Ett besök på några ettåringars avdelning i Johanneberg, dessa små ettåringar har hängivna och påhittiga pedagoger, mycket kan göras utan pengar! För pengar är det ont om och påhittighet blir en nödvändighet, tyvärr ofta det enda alternativet idag. Det är spännande att se miljöer utformade för homogena åldersgrupper, vilka material som finns tillgängliga och vad man tänker intresserar ettåringar.

Atelieristans roll och konsten i ateljén. Det fria skapandet... vad är fritt skapande? Hur mycket kan jag som vuxen gå in i barnets skapande process och påverka, styra utan att förstöra och hämma... Så ofta hör jag vuxna som säger sig inte kunna "rita", nånting har hänt under skolgången då de tappade tron på sin förmåga. När hände det? Var det någon som använde sin makt på fel sätt, för makt har vi pedagoger, nästan för mycket... Jag tycker ofta att det är svårt att veta hur mycket man ska "lägga sig i" och vill inte gå in för mycket i processen men förstår nu att det är det kanske är det som kommer att bli atelieristans roll - att med gedigen kunskap om barns estetiska lärprocesser vara den som är lyhörd nog att veta när det är dags att tillföra något i processen, ett material, en utmaning - och när det är läge att ställa sig utanför. Ett barn behöver också få lära sig hur material fungerar så att de får tillgång till många verktyg för att uttrycka sig. Att tex få lära sig använda temperablock är att få ytterligare ett sätt att uttrycka sig - visst är det demokrati om något.

Jag har sällan använt mig av konst tillsammans med barnen - i bildform eller utställningsform - jag vet inte varför egentligen, kanske har jag känt att jag inte själv haft kunskapen som jag trott krävts. Efter besöket i konsthallen blev jag verkligen inspirerad och lockad att ta med barnen in i denna värld. Nu talar jag om konst av etablerade konstnärer men stannar verkligen begreppet konst där? Är ett fotografi taget av ett barn en konstbild? Vi lät några barn ta en promenad i området och dokumentera med kamera: Vad tycker du är fint? Vad tycker du är fult? Tillbaka på förskolan samlades de och samtalade kring bilderna, mångfalden och olikheten i hur vi känner inför det vi ser, tycker vi samma om den här bilden? Eller tycker vi olika? Barnen fick i uppgift att enas kring ett av fotografierna som de sedan fick återskapa i bildform. Fotografiet blev något som inspirerade barnen att titta noga på former, blanda färger till rätt nyanser, att skärpa ögat och studera detaljer...

Konst utmanar fantasin och får oss att känna alla möjliga olika känslor, vilket känns som basen i det egna skapandet... Alltså inspirerar konst till konst, skapande inspirerar till nytt skapande. Och med en atelierista med på färden kan skapandet nå ytterligare höjder..! /M.

Biennal

En spännande kväll på Konsthallen fick mig att komma på att jag alldeles för sällan går på utställningar och pratar om det jag ser med någon annan, ofta går man omkring själv och tänker och tittar i tysthet. Uppgiften att i par sätta ord på känslorna ett verk väcker och att beskriva verket med ett fåtal ord gav en hel del. Att sedan dela allas uppfattningar i gruppen gav ännu lite mer. Och givetvis vill jag nu genast ta med några barn på konstbiennalen och titta på flygande frigolit och trassliga kablar för att se och höra vilka känslor som väcks hos barnen, vilka tankar få dom när de ser det jag nyss sett?