Reklamsabotage

Angående torsdagens intressanta samtal kring hur reklamen och graffitin konkurrerar om det offentliga rummet. I Majorna går man ett steg längre: http://reklamsabotagemajvallen.wordpress.com/ 

I like!

/M.

Den farliga resan... några dagar senare.

Jag hade beställt boken "Den farliga resan" i god tid innan seminarietillfället kring bildanalys (trodde jag). Istället damp den ner i brevlådan ett par dagar efter seminariet - rakt i händerna på min tvååring hemma. Mamma läsa! En ny bok, sonens favoritsysselsättning... bläddra i böcker, lyssna på saga men också att läsa själv högt och tydligt med många ljudeffekter. Min första tanke - ska han få titta i den? Bildanalysen några dagar tidigare fick mig att tänka att boken är alldeles för otäck, hemska bilder, farliga fåglar, stup och stormar, MORRAN och för att inte tala om KATTEN! Han kommer att få mardrömmar tänkte jag... Men så tänkte jag igen och bestämde mig för att se hur sonen uppfattade bilderna och berättelsen så vi satte oss för att titta på berättelsen.

Det är katten som omgående fångar sonens uppmärksamhet, först den sovande, nöjda katten på första sidan och sen den spretiga, rufsiga, vassa katten på andra uppslaget. Oooooj utbrister han och pekar på klorna. Den är ledsen... sa han sen. Ledsen tänkte jag förvånat? Precis som vi också resonerat under bildanalysen - en ledsen, rädd katt som försöker protestera mot Susannas slutgiltiga beslut att ge sig iväg på nya äventyr. Jag trodde att han skulle tänka något annat, att den var farlig och arg, skrämmande. På nästa uppslag pekar sonen genast på Susannas spegelbild i vattnet... Där är katten säger han... Är det katten, frågar jag och tänker ja jo kanske det men det ser väl mer ut som ett litet monster än en katt eller? Sen läser jag texten tyst för mig själv: "Och Susannas spegelbild i kärrets svarta vatten var i uppsyn lika vild som hos den svarta katten". Han såg likheter med katten som inte jag tänkte på...

När Susanna möter det lilla sällskapet pekar sonen på Hemulen och säger "Där är Moffa!" Han kopplar genast den vänliga färgglada Hemulen till bilden av Moffa, världens bästa morfar, som är en mycket viktig person i hans liv. Det är tydligt att Hemulen förmedlar trygghet och värme men också skojigheter med sin runda figur och färgglada kläder (precis som morfar!). Och sen Morran. Vad är det? frågar han och pekar, det är Morran säger jag. (Är det Morran?) Morran säger han, smakar på ordet, pekar och tittar. Morran... Hmm tål att tänkas på tänker jag att han tänker... och vi bläddrar vidare. Luftballonger, vatten och vågor och sen festen! Där är mamma och pappa och katten och myran och blommor och... massor att upptäcka och förundras över.

Så spännande att höra hur tvååringen tänkte kring bilderna! Imorgon tar jag med boken till jobbet och låter barnen där berätta vad de ser på bilderna.

/Malin