A som i Atelierista! Examinationsuppgift vt-12

Atelierista, vilket vackert ord! Och snart kan jag kanske kalla mig Atelierista (i alla fall på pappret). I verkligheten är jag inte färdig, utvecklingen mot Atelierista har bara börjat. Detta år har varit oerhört givande på många olika sätt. Fyllt av glädje, förvirring, frustration, nyfikenhet, inspiration, upptäckarglädje och aha-upplevelser… Två terminer av tankesnurrar som jag jobbat hårt med att omsätta i praktik, misslyckats och gjort om, gjort annorlunda.

"Atelieristans roll är att skapa tänkande, lärande, fria människor" har jag antecknat och strukit under från en av de tidiga föreläsningarna med Tarja.

Det känns oerhört viktigt att låta barnen få möjlighet att utveckla sitt analytiska öga. De behöver en förmåga att kunna stanna upp i det bildflöde som omger oss idag, att stanna upp och reflektera och tänka; vad är det jag ser och vad tycker jag om det? Vi matas med så många bilder idag med så många dolda budskap. Hur man bör vara, hur man bör se ut, hur man bör leva och vi styrs oerhört mycket av dessa dolda budskap, mer än vi kanske förstår. Barnet behöver ett öga som SER och som ifrågasätter vad det ser. Tarja talade om detta på sin föreläsning – hon lyfte fram det barnpolitiska ställningstagandet som är så tydligt i sammanhanget Reggio Emilia. Ett ställningstagande där man arbetar för att skapa aktiva och reflekterande samhällsmedborgare. Vi som möter barn i förskolan varje dag har så stor makt, nästan obehagligt stor när man börjar fundera, vi har en fantastisk och viktig uppgift. Vi behöver ständigt fråga oss själva; vilken typ av människor vill vi ha i samhället? Och hur arbetar vi för att hjälpa dessa individer att utvecklas till morgondagens samhällsmedborgare.

Karin Wallin skriver i boken ”Ett barn har 100 språk” om förskolorna i Reggio Emilia. I intervjuer beskriver pedagogerna hur viktigt det är att utveckla ögat och träna handen för att stå emot kommersialism och stereotypt tänkande.  Vea Vecchi säger: ”Jag tror att i vår kultur med ökad kontaktlöshet och större avstånd mellan människorna blir det bara de nyaste och mest fantastiska företeelserna som slår. Och hela tiden måste det till nyare och ännu mer fantastiska saker för att människor ska bli intresserade.” Intressant är att denna intervju finns i en bok som gavs ut 1981, alltså mer än 30 år sedan.  Redan då diskuterade man hur man skulle kunna se igenom det flöde som fanns och få syn på det vardagliga. ”Att studera det mest självklara är ett förhållningssätt som borde hjälpa barnen att se mera på ett mer differentierat sätt.” (Vea Vecchi) När man tänker på hur samhället har utvecklats till vad vi befinner oss i idag och hur vi ännu mer står mitt i ett okontrollerat flöde av bilder känns tankarna kring det analytiska ögat och att träna sitt seende än mer viktigt.

Malaguzzi menade att ögat är det viktigaste sinnet därför att vår civilisation i hög grad bygger på synen och bilden. (Wallin, 1981) Men det är inte bara seendet som behöver tränas, utan alla sinnen. Att stanna upp och smaka på maten och utifrån det utveckla ett kritiskt smaksinne, att stanna upp och lyssna till ett ljud och utifrån det utveckla ett kritiskt ljudsinne. Tycker jag om detta ljud? Tilltalar det mig? Tycker du om detta ljud? Här finns möjligheter att upptäcka olikheter, att alla får tycka och tänka olika och att likformigheten inte är viktigast utan mångformigheten. Enfald vs mångfald. Viktigt.

Här kommer också konsten in som en motvikt till kommersialismens bilder. Kommersialismens bilder som förskönar och idealiserar en form av verklighet. Konsten kan ge andra svar på hur livet kan se ut och bjuda in till alternativa verkligheter. Konsten ger utrymme för olikheter och en mångfasetterad verklighet. Konst väcker tankar och funderingar och det finns inte bara ett rätt. Vad är konst? Under året har frågan uppkommit flertalet gånger. Vad är konst? Och vem är konstnär? Britt Paulsen i boken Estetik i förskolan: ”Det är omöjligt att ge riktlinjer för vad som är konst eller ej. Det enklaste är kanske att säga att det som samhället har bestämt ska vara konst genom att det gjorts av människor som samhället bestämt som konstnärer är KONST. /…/ Så kan vi säga att alla de andra uttryck som skapas av barn, studenter och andra ”icke-konstnärer” kallas estetiska uttryck…” (Paulsen, 1994)

Cavallini (Heikö, 2007) skriver om samtidskonsten som en form som problematiserar seendet. ”Samtidskonsten ifrågasätter och utmanar den visuella kommunikationens regelverk och erbjuder andra tolkningar, ger andra svar och berättelser än det förväntade”. När vi besökte Göteborgs Konstbiennal ställdes vi inför uppgiften att sätta ord på hur vi upplevde verken, något som för mig blev oerhört lärorikt då jag märkte hur mitt tänkande kring konstverken utvecklades då jag uppmanades att stanna upp och reflektera kring dem. När jag dessutom gjorde detta tillsammans med en kamrat kom jag än längre i mina tankar kring vad bilden ville säga just till mig. Detta var så spännande och jag fick direkt en känsla av hur utvecklande det är att stanna upp en stund och tänka efter. Samtidskonsten är ej heller alltid den sköna konsten, Fredric Gunves föreläsning visade exempel på samtidskonst som plockade fram helt andra känslor än ”må-bra” känslan; avsmak, rädsla, förvirring och kaos. Genom att uppleva dessa känslor kanske man förstår och lär känna sig själv…

Den pedagogiska miljön har intresserat mig sedan jag började arbeta i förskolan. Under många år har jag arbetat med barn på en resursavdelning och jag har tillsammans med mina kollegor arbetat mycket med att utforma en miljö som kan hjälpa dessa barn att fungera i förskolesammanhang. Vi har arbetat mycket med att avgränsa, skapa små rum i rummen, skapa tydliga lekmiljöer där man vet vad som förväntas, skapat miljöer som uppmuntrar till självständighet och att lyckas. Det är oerhört betydelsefullt för hur dessa barn, alla barn, lyckas och jag tänker att i sammanhanget Reggio Emilia kan man tänka ännu längre kring miljöns betydelse. I boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande lyfter författaren fram betydelsen av den pedagogiska miljön och skriver om hur viktig den konkreta iscensättningen av förskole- och skolrum är: ”…betrakta förskolor och skolor som sociala handlingsrum och fokusera på möjligheterna för alla barn att skapa intressanta sammanhang, finna meningsfulla aktiviteter och att ställa sig i en engagerad relation.” (Nordin-Hultman, 2009) Författaren menar att antalet barn med koncentrationssvårigheter ökar och hävdar utifrån det att ”Koncentrationen uppstår i mötet med det som finns – och inte finns – att koncentrera sig på.” På Fabbis föreläsning diskuterades en hel del kring konflikter mellan barn och han hade ett enkelt svar på frågan: Hur undviker man konflikter mellan barnen? ”De gör något som intresserar dem och de känner att de vuxna lyssnar.” Ett barn som känner sig sedd och stimulerad behöver inte hamna i konflikter. Kanske ett enkelt svar på en komplicerad fråga men svaret symboliserar en tanke kring hur viktigt det är att vi skapar en intressant, meningsfull, spännande och lockande miljö kring barnen.

Under åren har mina tankar kring miljön utvecklats och under det senaste året har tankarna kring den estetiska miljön i förskolan kommit fram tydligare. Den estetiska miljön, den sinnliga och vackra, som barnen fångas av och vill undersöka, blir nyfiken på, lockas in i, möter andra barn och vuxna i gemensamma upplevelser… Efter flera inspirerande studiebesök i fantastiska förskolemiljöer har jag insett att man bör tänka ännu mer scenografiskt när man utformar miljön. Att arbeta med ljussättning för att skapa stämningar tex.

Tarja skriver om ateljén som ett laboratorium och som en plats med målet att understödja barn kreativa, estetiska läroprocesser. (Heikiö, 2007) Det är här som atelieristan skall plocka fram sin kompetens kring olika material och tekniker, och duka fram och erbjuda och locka barnen att utforska sina kreativa förmågor. Jag känner att arbetet i ateljén lätt blir begränsat till bildspråket och den grafiska framställningen. Jag tänker att atelieristans arbetsplats blir hela avdelningen (inne och ute) beroende på vad just dennes kompetens består i. Dans och rörelse kanske inte är ett språk som i första hand utvecklas i ateljén utan på en annan plats. Därför vill jag se hela förskolan som en ateljé där de hundra språken får möjlighet att blomma…

 /M

Referenser:

Heikiö, Tarja (2007) Barns estetiska läroprocesser. Kompendium

Nordin-Hultman, Elisabeth (2008) Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Liber

Paulsen, Brit. (1996). Estetik i förskolan. Studentlitteratur AB.

Wallin, Karin Michaeli, Ingela Barsotti, Anna. (1981) Ett barn har hundra språk. Utbildningsradion

Föreläsningar med Tarja Heikiö och Christian Fabbi

Stinas uppgift - OLJA

Ett ganska litet barn alldeles i min närhet är min son som är 2 år, och en dag passade jag på att låta honom få prova på oljefärg. Jag tänkte att det var ett material som han garanterat inte hade provat på tidigare, varken hemma eller på förskolan eftersom det inte är ett material som kanske är så lätt att hantera så att man väljer att ha det på en förskola. Snarare väljer man nog akryl, vilket har liknande egenskaper som oljefärg men är vattenlösligt och torkar snabbt. Pulverfärg blandat med medium ger också den krämigare konsistensen på färgen. Jag har själv ingen direkt erfarenhet av att använda oljefärg (vilket kanske var bra för då hade jag nog inte valt den typen av material till den här uppgiften!)

Första gången

R får en pannå ca 30x20 cm, en pensel och färgerna gul och röd på ett litet fat som får fungera som palett. Han börjar genast att plocka upp färgen med penseln, först den gula och och efter en stund också den röda, och börjar att måla med färgen på pannån. Han använder samma teknik som när han målar med vattenfärg, doppar och målar, doppar och målar igen. Han blandar ihop färgerna på paletten.

R duttar med penseln och provar även att och trycka och snurra penseln mot underlaget som jag tidigare sett att han gjort med akvarell. Han fortsätter att måla lager på lager med den rödgula blandningen...

Nu färdig! R lägger ifrån sig penseln och klättrar ner från stolen. (Det är nu jag börjar förstå varför oljefärg inte är så lättanvänd, den är inte så lätt att tvätta bort...)

Andra gången

Det fina med oljefärg är ju att den inte torkar i första taget så några dagar senare erbjuder jag R att fortsätta med sin målning. Han kan fortsätta med samma fat, paletten med den rödgula blandningen är fortfarande krämig och nu lägger jag till en klick svart och en klick vitt på paletten. Jag tänker att det ska skapa en kontrast till det röda och tillföra en spännande effekt i måleriupplevelsen. Den svarta färgen dominerar ganska snart och den vita försvinner.

Blandningen av färgerna på paletten faschinerar. Även nu provar R "dutt och snurr" tekniken.

 Innan vi avslutar provar jag att ställa upp pannån på bordet för att se vad som händer (ingen bild på detta tyvärr). Då målar R vertikala linjer över målningen, nerifrån och upp. Han får en annan bild av målningen och tar sig an den på ett nytt sätt bara genom att se den i ett annat perspektiv. Det kanske hade varit bättre att använda staffli från början tänker jag. Även om oljefärgen inte är den mest lätthanterliga färg rent praktiskt så var det spännande att prova det. Eftersom färgen inte torkar kan man fortsätta vid fler tillfällen att bygga på och förändra sin bild. Man kan prova andra redskap än pensel tex någon form av skrapa eller kniv. 

Efter några veckor är färgen helt torr...

Vacker tavla av liten konstnär. 

/M.

Klippt från http://www.kurser.se/oljemaalning___1698__.html :

Att måla i olja

Oljefärgen är en blandning mellan olja och färg (pigment). Desto mindre olja färgen innehåller desto snabbare torkar den. Det är sällan man ser den ursprungliga färgen, så som den såg ut när den kom ut ur tuben, i en färdig målning. Konstnären blandar oftast olika färger, antingen på en palett eller direkt på duken, för att få fram den nyans han eller hon eftersträvar. I oljemålning jobbar man med olika lager av färg och kraftiga penseldrag som skapar struktur i målningen. Det är viktigt att använda en lika fet eller fetare färg i det översta lagret eller vänta på att det undre skiktet hunnit tork lite innan du läger på det övre lagret för att inte riskera att färgen spricker.

Fördelar med oljemålning:  

• Du kan jobba experimentera med färger och nyanser
• Enkelt att rätta till fel
• Du kan måla på olika typer av ytor 
• Oljemålning skapar djup i verket utan att behöva gå in på detaljer 

Nackdelar med oljemåleri:  

• Oljefärg är lite dyrare än andra färger.
• Passar inte den otåliga som inte orkar väntar på att färgen ska torka.
• Olja luktar lite mer än andra färger.
• Svårare att tvätta bort färgen från händer och penslar."

Konsten ger andra svar...

Hur kan man arbeta med barn och konstbilder? Jag tänker att samtalet kring konstbilder tillsammans med barnen är viktigt och man i det samtalet kan få fatt på frågor och funderingar som uppstår i mötet med bilden. Utifrån dessa funderingar kan ett projekt uppstå, kanske finns en spännande frågeställning att spinna vidare på? Jag tänker att man kan använda alla sina sinnen när man ser en konstbild... eller i allafall fantisera kring hur sinnena upplever bilden. Hur låter det i den här bilden? Är det varmt eller kallt...osv... 

Det skulle vara spännande att låta barn uppleva konst på fler sätt än bara bilden på pappret. I Barns estetiska lärprocesser finns exempel på hur man förstorat upp en konstbild av Miró och målat den på en pannå, så att barnen kunde vara i mer fysisk kontakt med bilden, leka, krypa och ta på den. Konsten blev då mer konkret och uppmuntrade till att berätta inte bara med ord utan också med kroppen. Tänk vad spännande att tex projicera en konstbild på väggen och låta barnen få kliva in i den bilden med hela sin kropp. Ljudsätta en konstbild kanske?

Jag tänker att konsten hjälper oss att få syn på mångfalden och varandras olikheter. I det konstnärliga uttrycket finns knappast något rätt eller fel vilket känns viktigt att förmedla till barnen. I konstens värld är allt tillåtet och det är endast du själv som sätter ramarna för hur du vill tänka kring och uppleva konsten. En konstbild kan tillåta barnet att ta sig förbi det konkreta och uppleva andra världar, den kan visa på en alternativ verklighet än just den vi befinner oss i, andra tolkningar. Jag är lite intresserad av hur man kan använda konsten just i detta syfte - att visa på olikheter i uttryck. Att låta barnen ta del av hur olika konstnärer tolkar och uttrycker sig på olika sätt och genom detta inspirera till att våga sig utanför det vanliga och lita på sin egen förmåga och sina egna sinnen i sitt skapande. 

Reklamsabotage

Angående torsdagens intressanta samtal kring hur reklamen och graffitin konkurrerar om det offentliga rummet. I Majorna går man ett steg längre: http://reklamsabotagemajvallen.wordpress.com/ 

I like!

/M.

Den farliga resan... några dagar senare.

Jag hade beställt boken "Den farliga resan" i god tid innan seminarietillfället kring bildanalys (trodde jag). Istället damp den ner i brevlådan ett par dagar efter seminariet - rakt i händerna på min tvååring hemma. Mamma läsa! En ny bok, sonens favoritsysselsättning... bläddra i böcker, lyssna på saga men också att läsa själv högt och tydligt med många ljudeffekter. Min första tanke - ska han få titta i den? Bildanalysen några dagar tidigare fick mig att tänka att boken är alldeles för otäck, hemska bilder, farliga fåglar, stup och stormar, MORRAN och för att inte tala om KATTEN! Han kommer att få mardrömmar tänkte jag... Men så tänkte jag igen och bestämde mig för att se hur sonen uppfattade bilderna och berättelsen så vi satte oss för att titta på berättelsen.

Det är katten som omgående fångar sonens uppmärksamhet, först den sovande, nöjda katten på första sidan och sen den spretiga, rufsiga, vassa katten på andra uppslaget. Oooooj utbrister han och pekar på klorna. Den är ledsen... sa han sen. Ledsen tänkte jag förvånat? Precis som vi också resonerat under bildanalysen - en ledsen, rädd katt som försöker protestera mot Susannas slutgiltiga beslut att ge sig iväg på nya äventyr. Jag trodde att han skulle tänka något annat, att den var farlig och arg, skrämmande. På nästa uppslag pekar sonen genast på Susannas spegelbild i vattnet... Där är katten säger han... Är det katten, frågar jag och tänker ja jo kanske det men det ser väl mer ut som ett litet monster än en katt eller? Sen läser jag texten tyst för mig själv: "Och Susannas spegelbild i kärrets svarta vatten var i uppsyn lika vild som hos den svarta katten". Han såg likheter med katten som inte jag tänkte på...

När Susanna möter det lilla sällskapet pekar sonen på Hemulen och säger "Där är Moffa!" Han kopplar genast den vänliga färgglada Hemulen till bilden av Moffa, världens bästa morfar, som är en mycket viktig person i hans liv. Det är tydligt att Hemulen förmedlar trygghet och värme men också skojigheter med sin runda figur och färgglada kläder (precis som morfar!). Och sen Morran. Vad är det? frågar han och pekar, det är Morran säger jag. (Är det Morran?) Morran säger han, smakar på ordet, pekar och tittar. Morran... Hmm tål att tänkas på tänker jag att han tänker... och vi bläddrar vidare. Luftballonger, vatten och vågor och sen festen! Där är mamma och pappa och katten och myran och blommor och... massor att upptäcka och förundras över.

Så spännande att höra hur tvååringen tänkte kring bilderna! Imorgon tar jag med boken till jobbet och låter barnen där berätta vad de ser på bilderna.

/Malin

Studiebesök på Solgläntan

Solgläntans förskola bjöd på en härligt inspirerande och väldigt estetiskt tilltalande miljö. Jag fick en hel del tankar kring åldershomogena grupper. Vilka härliga miljöer man utformat för varje åldersgrupp... Något att inspireras av på min arbetsplats där vi står inför en omorganisation mot mer åldershomogena grupper och därmed också ännu mer genomtänkta pedagogiska miljöer. Det är också väldigt intressant att se hur man skapat dessa miljöer i en gammal traditionell daghems-byggnad! För visst är det lätt att bli begränsad i sitt tänkande av arkitektur när man besöker nybyggda Reggio-förskolor med fönster från golv till tak, piazzor och underbara ateljéer. På Solgläntan kan man se vilka möjligheter som finns även i en lite äldre avdelningsmiljöerna.

Jag såg spår av barn överallt, i tilltalande dokumentation, i pågående projekt, i härligt "ostädade" ateljéer. Miljön genomsyrades av respekt för barn och deras intressen och lärande, nyfikenhet och utforskande. Valde några foton som jag tycker konkretiserar mina tankar.

Ett staffli med ett vad jag tror ett pågående projekt. Här har barnet fått en spännande utmaning i sitt bildskapande: att måla av byggnaden på bilden. Barnet ges möjlighet skärpa ögat, att studera färg och form och sedan göra sin tolkning av bilden. Jag får också känslan av att projektet är pågående, alltså att man får ta en paus och komma tillbaka lite senare och att den pågående processen är synlig för andra. 

 

Ytterligare en miljö som visar på respekten för barns skapande. Byggandet får pågå under längre tid och utvecklas vidare. Barnen kan komma tillbaka till sin lek och fortsätta. Bland byggmaterialet finns figurer, mest djur, som kan göra bygget levande och möjligt att fantisera kring. Det känns viktigt att andra barn kan fortsätta på något pågående, att bygga på och utveckla med sina kunskaper och idéer.

Här är också barnens uttryck i miljön tycker jag, en plats för barnen att sätta upp sitt kort och välja vilket rum de vill vara i - ateljén eller byggrummet. Ett sätt för barnen att få inflytande och själva välja vad de vill göra och påverka sin dag på förskolan. Detta visar så tydligt att det är barnens miljö och att de får använda den utan att först fråga om lov! Det ger också barnen möjlighet till tidigt ansvarstagande... att följa upp sitt val! Jag tror att detta är på två-årsavdelningen (möjligen 3års?).

examinationsdags

Så var man framme vid någon slags sammanfattning av terminen på HDK som tillsammans med alla blivande atelieristor blev en otroligt spännande resa utan något egentligt färdigt mål. Det har varit en givande termin på många sätt och tillsammans med basgruppen har jag fått möjlighet att ta del av andras erfarenheter, åsikter och insikter samt funderat kring och delat med mig av mina egna. I basgruppen har vi diskuterat kring det mesta. Eftersom vi gjort besök på varandras arbetsplatser har diskussioner och gemensamma upplevelser av pedagogiska miljöer varit en stor del av behållningen. Tankar kring den pedagogiska miljön är något som är relativt konkret att ta till sig och konkret att plocka med sig tillbaka till sin arbetsplats. Är nyfiken på fler miljöer och hoppas kunna fortsätta med den typen av basgruppsträffar även nästa termin. Ytterligare något som varit så konkret från basgruppsträffarna är hur vi delat med oss av materialkunskap och idéer kring skapande arbete. I gruppen finns så mycket erfarenhet och vi jobbar alla under väldigt olika förutsättningar, vilket är väldigt berikande för träffarna. Alla har också en fantastisk respekt inför varandras kunskaper och arbete vilket gör mig så glad! Det är då det blir ett meningsfullt samarbete!


Själv har jag under terminens gång genomgått någon slags "pedagogisk kris" skulle jag nog vilja påstå, (vilket jag nästan alltid råkar ut för då jag fortbildar mig inom Reggio) då allt plötsligt ställts på ända och jag plötsligt känner mig otillräcklig, okunnig och alldeles värdelös i mitt yrke. Jag trodde inte att jag skulle hamna här även denna gång (!) men för mig är det ett tydligt bevis på att jag befinner mig mitt i en lärande fas då jag plötsligt reflekterar över varenda handling jag gör, vartenda ord jag säger... Så småningom faller det mesta tillbaka på plats - en del på samma plats som innan men en hel del hamnar på nya ställen. I basgruppen och på övriga torsdagar har jag hämtat kraft för att försöka få fason på den nuvunna kunskapen! Vi har diskuterat atelieristans roll på så många olika sätt, hur man som vuxen har en enorm makt över barnet och hur viktigt det är att förvalta den med respekt och ödmjukhet. Hur vi har makten att välja vilket material vi erbjuder, tolka uttryck, bestämma över tid och rum... Atelieristans uppgift - att ge varje barn ett språk, känns viktig och är så stor så jag tycker att den uppgiften inte bara är atelieristans utan alla pedagogers som befinner sig i barnets närhet.


Vår basgrupp valde att göra en film till redovisningstillfället. Vi valde ut ca 5 bilder var som fick symbolisera höstens arbete, och satte ord på dessa. Malin (ErikssonFlood) fixade ihop filmen som blev såhär:

/M.