A som i Atelierista! Examinationsuppgift vt-12

Atelierista, vilket vackert ord! Och snart kan jag kanske kalla mig Atelierista (i alla fall på pappret). I verkligheten är jag inte färdig, utvecklingen mot Atelierista har bara börjat. Detta år har varit oerhört givande på många olika sätt. Fyllt av glädje, förvirring, frustration, nyfikenhet, inspiration, upptäckarglädje och aha-upplevelser… Två terminer av tankesnurrar som jag jobbat hårt med att omsätta i praktik, misslyckats och gjort om, gjort annorlunda.

"Atelieristans roll är att skapa tänkande, lärande, fria människor" har jag antecknat och strukit under från en av de tidiga föreläsningarna med Tarja.

Det känns oerhört viktigt att låta barnen få möjlighet att utveckla sitt analytiska öga. De behöver en förmåga att kunna stanna upp i det bildflöde som omger oss idag, att stanna upp och reflektera och tänka; vad är det jag ser och vad tycker jag om det? Vi matas med så många bilder idag med så många dolda budskap. Hur man bör vara, hur man bör se ut, hur man bör leva och vi styrs oerhört mycket av dessa dolda budskap, mer än vi kanske förstår. Barnet behöver ett öga som SER och som ifrågasätter vad det ser. Tarja talade om detta på sin föreläsning – hon lyfte fram det barnpolitiska ställningstagandet som är så tydligt i sammanhanget Reggio Emilia. Ett ställningstagande där man arbetar för att skapa aktiva och reflekterande samhällsmedborgare. Vi som möter barn i förskolan varje dag har så stor makt, nästan obehagligt stor när man börjar fundera, vi har en fantastisk och viktig uppgift. Vi behöver ständigt fråga oss själva; vilken typ av människor vill vi ha i samhället? Och hur arbetar vi för att hjälpa dessa individer att utvecklas till morgondagens samhällsmedborgare.

Karin Wallin skriver i boken ”Ett barn har 100 språk” om förskolorna i Reggio Emilia. I intervjuer beskriver pedagogerna hur viktigt det är att utveckla ögat och träna handen för att stå emot kommersialism och stereotypt tänkande.  Vea Vecchi säger: ”Jag tror att i vår kultur med ökad kontaktlöshet och större avstånd mellan människorna blir det bara de nyaste och mest fantastiska företeelserna som slår. Och hela tiden måste det till nyare och ännu mer fantastiska saker för att människor ska bli intresserade.” Intressant är att denna intervju finns i en bok som gavs ut 1981, alltså mer än 30 år sedan.  Redan då diskuterade man hur man skulle kunna se igenom det flöde som fanns och få syn på det vardagliga. ”Att studera det mest självklara är ett förhållningssätt som borde hjälpa barnen att se mera på ett mer differentierat sätt.” (Vea Vecchi) När man tänker på hur samhället har utvecklats till vad vi befinner oss i idag och hur vi ännu mer står mitt i ett okontrollerat flöde av bilder känns tankarna kring det analytiska ögat och att träna sitt seende än mer viktigt.

Malaguzzi menade att ögat är det viktigaste sinnet därför att vår civilisation i hög grad bygger på synen och bilden. (Wallin, 1981) Men det är inte bara seendet som behöver tränas, utan alla sinnen. Att stanna upp och smaka på maten och utifrån det utveckla ett kritiskt smaksinne, att stanna upp och lyssna till ett ljud och utifrån det utveckla ett kritiskt ljudsinne. Tycker jag om detta ljud? Tilltalar det mig? Tycker du om detta ljud? Här finns möjligheter att upptäcka olikheter, att alla får tycka och tänka olika och att likformigheten inte är viktigast utan mångformigheten. Enfald vs mångfald. Viktigt.

Här kommer också konsten in som en motvikt till kommersialismens bilder. Kommersialismens bilder som förskönar och idealiserar en form av verklighet. Konsten kan ge andra svar på hur livet kan se ut och bjuda in till alternativa verkligheter. Konsten ger utrymme för olikheter och en mångfasetterad verklighet. Konst väcker tankar och funderingar och det finns inte bara ett rätt. Vad är konst? Under året har frågan uppkommit flertalet gånger. Vad är konst? Och vem är konstnär? Britt Paulsen i boken Estetik i förskolan: ”Det är omöjligt att ge riktlinjer för vad som är konst eller ej. Det enklaste är kanske att säga att det som samhället har bestämt ska vara konst genom att det gjorts av människor som samhället bestämt som konstnärer är KONST. /…/ Så kan vi säga att alla de andra uttryck som skapas av barn, studenter och andra ”icke-konstnärer” kallas estetiska uttryck…” (Paulsen, 1994)

Cavallini (Heikö, 2007) skriver om samtidskonsten som en form som problematiserar seendet. ”Samtidskonsten ifrågasätter och utmanar den visuella kommunikationens regelverk och erbjuder andra tolkningar, ger andra svar och berättelser än det förväntade”. När vi besökte Göteborgs Konstbiennal ställdes vi inför uppgiften att sätta ord på hur vi upplevde verken, något som för mig blev oerhört lärorikt då jag märkte hur mitt tänkande kring konstverken utvecklades då jag uppmanades att stanna upp och reflektera kring dem. När jag dessutom gjorde detta tillsammans med en kamrat kom jag än längre i mina tankar kring vad bilden ville säga just till mig. Detta var så spännande och jag fick direkt en känsla av hur utvecklande det är att stanna upp en stund och tänka efter. Samtidskonsten är ej heller alltid den sköna konsten, Fredric Gunves föreläsning visade exempel på samtidskonst som plockade fram helt andra känslor än ”må-bra” känslan; avsmak, rädsla, förvirring och kaos. Genom att uppleva dessa känslor kanske man förstår och lär känna sig själv…

Den pedagogiska miljön har intresserat mig sedan jag började arbeta i förskolan. Under många år har jag arbetat med barn på en resursavdelning och jag har tillsammans med mina kollegor arbetat mycket med att utforma en miljö som kan hjälpa dessa barn att fungera i förskolesammanhang. Vi har arbetat mycket med att avgränsa, skapa små rum i rummen, skapa tydliga lekmiljöer där man vet vad som förväntas, skapat miljöer som uppmuntrar till självständighet och att lyckas. Det är oerhört betydelsefullt för hur dessa barn, alla barn, lyckas och jag tänker att i sammanhanget Reggio Emilia kan man tänka ännu längre kring miljöns betydelse. I boken Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande lyfter författaren fram betydelsen av den pedagogiska miljön och skriver om hur viktig den konkreta iscensättningen av förskole- och skolrum är: ”…betrakta förskolor och skolor som sociala handlingsrum och fokusera på möjligheterna för alla barn att skapa intressanta sammanhang, finna meningsfulla aktiviteter och att ställa sig i en engagerad relation.” (Nordin-Hultman, 2009) Författaren menar att antalet barn med koncentrationssvårigheter ökar och hävdar utifrån det att ”Koncentrationen uppstår i mötet med det som finns – och inte finns – att koncentrera sig på.” På Fabbis föreläsning diskuterades en hel del kring konflikter mellan barn och han hade ett enkelt svar på frågan: Hur undviker man konflikter mellan barnen? ”De gör något som intresserar dem och de känner att de vuxna lyssnar.” Ett barn som känner sig sedd och stimulerad behöver inte hamna i konflikter. Kanske ett enkelt svar på en komplicerad fråga men svaret symboliserar en tanke kring hur viktigt det är att vi skapar en intressant, meningsfull, spännande och lockande miljö kring barnen.

Under åren har mina tankar kring miljön utvecklats och under det senaste året har tankarna kring den estetiska miljön i förskolan kommit fram tydligare. Den estetiska miljön, den sinnliga och vackra, som barnen fångas av och vill undersöka, blir nyfiken på, lockas in i, möter andra barn och vuxna i gemensamma upplevelser… Efter flera inspirerande studiebesök i fantastiska förskolemiljöer har jag insett att man bör tänka ännu mer scenografiskt när man utformar miljön. Att arbeta med ljussättning för att skapa stämningar tex.

Tarja skriver om ateljén som ett laboratorium och som en plats med målet att understödja barn kreativa, estetiska läroprocesser. (Heikiö, 2007) Det är här som atelieristan skall plocka fram sin kompetens kring olika material och tekniker, och duka fram och erbjuda och locka barnen att utforska sina kreativa förmågor. Jag känner att arbetet i ateljén lätt blir begränsat till bildspråket och den grafiska framställningen. Jag tänker att atelieristans arbetsplats blir hela avdelningen (inne och ute) beroende på vad just dennes kompetens består i. Dans och rörelse kanske inte är ett språk som i första hand utvecklas i ateljén utan på en annan plats. Därför vill jag se hela förskolan som en ateljé där de hundra språken får möjlighet att blomma…

 /M

Referenser:

Heikiö, Tarja (2007) Barns estetiska läroprocesser. Kompendium

Nordin-Hultman, Elisabeth (2008) Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande. Liber

Paulsen, Brit. (1996). Estetik i förskolan. Studentlitteratur AB.

Wallin, Karin Michaeli, Ingela Barsotti, Anna. (1981) Ett barn har hundra språk. Utbildningsradion

Föreläsningar med Tarja Heikiö och Christian Fabbi