Själv har jag under terminens gång genomgått någon slags "pedagogisk kris" skulle jag nog vilja påstå, (vilket jag nästan alltid råkar ut för då jag fortbildar mig inom Reggio) då allt plötsligt ställts på ända och jag plötsligt känner mig otillräcklig, okunnig och alldeles värdelös i mitt yrke. Jag trodde inte att jag skulle hamna här även denna gång (!) men för mig är det ett tydligt bevis på att jag befinner mig mitt i en lärande fas då jag plötsligt reflekterar över varenda handling jag gör, vartenda ord jag säger... Så småningom faller det mesta tillbaka på plats - en del på samma plats som innan men en hel del hamnar på nya ställen. I basgruppen och på övriga torsdagar har jag hämtat kraft för att försöka få fason på den nuvunna kunskapen! Vi har diskuterat atelieristans roll på så många olika sätt, hur man som vuxen har en enorm makt över barnet och hur viktigt det är att förvalta den med respekt och ödmjukhet. Hur vi har makten att välja vilket material vi erbjuder, tolka uttryck, bestämma över tid och rum... Atelieristans uppgift - att ge varje barn ett språk, känns viktig och är så stor så jag tycker att den uppgiften inte bara är atelieristans utan alla pedagogers som befinner sig i barnets närhet.
Vår basgrupp valde att göra en film till redovisningstillfället. Vi valde ut ca 5 bilder var som fick symbolisera höstens arbete, och satte ord på dessa. Malin (ErikssonFlood) fixade ihop filmen som blev såhär:
/M.